och själv inse att man måste ha hjälp av nån utomstående professionel som kan sin sak. Tror jag inte är det enklaste , men som tur var så insåg jag själv vart det bar iväg.

Känner hur nerverna ligger utanpå huden ibland och kan egentligen inte förstå varför just då.

Men sagt å gjort så har jag i alla fall varit på mitt första möte med min kurator , en väldigt trevlig kvinna som var lätt att få förtroende för vilket kändes skönt.

Hon förstod vad jag pratade om med alla undersökningar å allt och hade full förståelse för mina känslor , hon till och med såg paniken i mina ögon när vi pratade om dom.

Självklart tyckte hon att jag gjorde rätt som sjukskrivit mig nu kom det krångliga att få tag på en gynläkare som kunde skriva ut en sjukskrivning åt mig. Men det fixade sig i fredags så det var ju skönt.

Nu hoppas jag min ordinarie gynläkare som jag hade sist ska ringa upp mig ang hur vi går vidare med eländet som är.

För nåt måste göras för min psykiska hälsa. Sen kan man återgå till det underbara liv jag egentligen har.

Men vi tar det som det kommer och hoppas hon ringer fort.

Nu ska jag snart krypa till kojs , ny morgon med lilltrollet som ska på skolan.

Kram alla goa <3

Ja som sagt ska väl börja från början ...

2008 första cellförändringen visar sig , en elak CIN 3  , Får då göra en konisering av en duktig läkare under lokalbedövning. Väntar på provsvar i x-antal veckor , provsvaret kommer så klart på en fredag. Ja ett negativt så klart, ska då in på nya provtagningar bla där det ska hyvlas i livmoderhalsen och sugas längst uppe i livmodern Å jisses vilken smärta det var att utstå å då har jag en hög smärttröskel ändå. Och efter denna hemska upplevelse är klar säger den dumma läkaren: Ja nu var du duktig för det här brukar vi söva folk för..... What!!!??? kände jag då , å det säger hon nu inte ens erbjudit lokalbedövning   

Ja ja inget att göra åt går därifrån med en fruktansvärd värk i magen men det är ju gjort i alla fall. Får vänta x-antal veckor innan svaret dimper ner i brevlådan så klart en fredag igen. Negativt svar även denna gång.

In på en ny konisering den andra inom en 6 månaders period inte så kul , denna var mer smärtsam en den första och så klart med en ny läkare. Sagt å gjort bara härda ut. Väntar åter igen x-antal veckor men denna gång dimper det ner ett positivt svar   Dom är borta.

Blir så klart kallad efter 1 år nya prover tas och negativa svar kommer men efter någon månad har dom försvunnit , tack å lov.

Går ca 10 månader får jag ont i magen och får blödningar , in på nytt cellprov och diverse undersökningar. Men även denna gång är det bra men efter 2 månader kommer den årliga kallelsen så jag går dit ändå Ja å så var dom tillbaka dom jäklarna    Nya prover , knipsningar m.m nu börjar det bli svårt att slappna av i den stolen vill jag lova.

Men som sist försvann dom själva.

1 år ramlar förbi samma visa om igen negativt , hemska undersökningar som vanligt där jag verkligen inte kan slappna av längre är som en fiolsträng och tycker till och med det löjliga cellprovet är vedervärdigt. Men så är det bra ett tag igen.

Tills vi kommer till i år åter igen upp i den hemska stolen , negativt svar , knipsa , badda med jod och ättika m.m

7 veckor går jag ringer x-antal gånger för att höra om provet kommit bort men nej det har det inte men provet var ofullständigt så det måste tas ett nytt   NEJJJJJ!!!! då känner jag paniken och känslan av att nån sparkar undan fötterna på mig , jag klara det inte mer vill sövas. Men det gör dom inte för såna saker.

Drar en fuling och trycker i mig Tradolan och alvedon före nästa provtagning som gick bättre än annars i alla fall.

Väntar åter igen 6-7 veckor då jag får svaret att det måste koniseras. Ja men inte i vaket tillstånd vill jag lova.

Får äntligen komma på op och sövas och innan op pratar jag med min läkare som jag hade vi första koniseringen då vi bestämmer att blir det inte bra nu så gör vi en Hysterektomi (dsv tar bort livmodern)

Så går veckorna efter 4 veckor ringer jag inget svar 5 veckor 6 veckor jag ringer varje vecka när det gått 10 veckor är jag riktigt förbannad då svaret i örat på mig att tappa fotfästet helt: Nä provet dom tog har fallit i 3 bitar så det måste bli ett nytt prov igen då är det en vikarie för min läkare. Då rann bägaren över allting som jag svalt och svalt med smärta vart alldeles för påtagligt.

Så nu har till å med jag insett att jag mår inte bra , så jag kontaktade en kurator själv där jag går nu.

Mer om det i nästa inlägg för nu kommer bästa svärmor för att dra med mig ut i skogen    Kan jag behöva.

Kram alla goa <3

Börjar idag med en ny blogg , den gamla finns kvar men det jag skriver just nu handlar till stor del hur jag mår , hur livet ser ut just för stunden. Den gamla handlade mest om allt möjligt.Som så många andra roliga ibland tycker jag då.

Varför starta en ny tänker ni säkert ..... Jo jag har kommit till en fas i livet där det inte alls blivit som jag tänkt mig.

Jag är världens gladaste goaste energiknippe på 2 ben i normala fall men har nu i 5 år tampats med elaka tjuriga cellförändringar som vägrar ge upp. Ja jag vet cellförändringar är inte cancer jag ska inte dö i alla fall inte vad jag vet.

Jo så klart en dag ska jag det men inte just dom närmsta åren hoppas jag.

Varför jag startar denna blogg är bara för att få skriva av mig när jag inte är på topp , vilket är nästan varje dag just nu.

Har aldrig haft några psykiska problem innan denna härva startade alltså 2008 , ett tag sen med andra ord.

Har en jättebra mask som jag bär OM jag mår dåligt som sitter som smäck år in år ut .... för jag mår ju aldrig dåligt.

Men nu ska jag ärligt erkänna att efter 5 år i gynstolen med diverse provtagningar , skrapningar , hyvlingar , knipsningar OCH 3 koniseringar + 6-10 veckors väntan på svar på dessa  så har kroppen OCH psyket sagt STOPP!!!

Det går bara inte längre. Klarar inte av en provtagning till i denna stol och i vaket tillstånd.

Klarar inte av att gå till mitt jobb.... Jag jobbar med dementa och som jag känner mig nu kan jag inte vara professionell i mitt yrke.

Men nu ska jag sova så jag återkommer imorgon med vad som hänt för hur det blev så här.

Kramar till alla goa <3